Joensuu-Jukola

”Kuten tavallista, Venlojen viestissä oli lämmintä ja niin kuivaa, että kieli tarttui kitalakeen jo puolimatkassa k-pisteelle. Joukkueemme aloittajalla, Emmalla oli ollut hieman vaikea aloitusosuus ja vaihdoimme kakkososuudelle lähes kahdeksan minuuttia kärjen perässä. Alice nosti sijoitustamme kakkososuudella, mutta hänkään ei ollut aivan tyytyväinen suoritukseensa. Kolmannella osuudella Helena oli tekemässä jo kanuunajuoksua, mutta matkalle sattui kuitenkin yksi virhe. Pääsin ankkuriosuudelle sijalla 26, 14:41min kärjen perässä. Ei tietenkään sellainen alku, mitä olimme toivoneet, mutta olin silti motivoitunut tekemään hyvän suorituksen joukkueeni puolesta.

Radan loppuosa oli juoksupainotteinen ja loppusuora ihan kamalan pitkä. Saavuin maaliin sijalla 18., tyytyväisenä omaan suoritukseeni ja iloisena siitä, että selvisimme kuitenkin 20. parhaan joukkoon. Oli mukava juosta ankkuriosuutta, kun kroppa tuntui pirteältä. Tuntui hienolta, että suoritukseni ankkuriosuudella oikeutti 10.  parhaaseen aikaan kaikkien supertähtien joukossa!

Viikonlopun haasteet eivät kuitenkaan loppuneet siihen. Olimme päättäneet kasata joukkueen myös Jukolan viestiin. Lidingön naisten joukkueessa juoksivat minun lisäkseni Emma, Anna, Alice, Ebba, Barbora, Linnéa ja Niina. Starttasin kakkososuudelle kun vuorokausi oli jo vaihtunut sunnuntain puolelle. Kaikki Venlojen viestin väsymys oli tyystin kadonnut ja otsalamppujen valossa eteneminen oli aivan yhtä maagista kuin edelliselläkin kerralla. Teki ihan mieli kiristää vauhtia, vaikka edessä olikin pitkä osuus.

Radan loppuosassa iski väsymys. Onneksi loppurata oli helppoa ja onneksi minun ei tarvinnut välittää siitä, kuinka monta miestä ohitseni painalsi loppusuoralla. Se ei todellakaan ollut tärkeää. Olin juuri saanut kokea taianomaisen yön metsässä. Tämä kokemus säilyy muistoissa pitkään.”

Alkuperäinen teksti

Venla var som vanligt varmt och torrt. Tungan ville klistra sig fast i gommen redan halvvägs till startpunkten. I år var dock startpunkten rekord(?)-långt bort från växlingsplanket. Men för en gångs skull störde det mig inte alls utan jag använde i stället tiden till att i lugn och ro hinna kolla igenom banans alla sträckor.

Emma hade en tung förstasträcka, det blev en del misstag och hon växlade som 67a, 7.54min efter täten. Alice plockade 27 platser, men var inte heller nöjd med sitt genomförande och tappade lite tid så att vi efter 2 sträckor var 12.33min efter. Helena hade ett kanonlopp på gång, och även med den där missen plockade hon 14 platser och skickade ut mig som 26a, 14.41min efter. Såklart inte den inledning vi i laget hade hoppats på, men ändå kände jag en sån glädje och motivation att få gå ut och springa sista sträckan och försöka göra det riktigt bra.

venlalidingö

Jag är så imponerad av de andra tjejernas inställning och attityd trots besvikelse över sin egen prestation. Det är så strakt att lägga sitt eget lopp bakom sig så fort efter målgång och kunna gå tillbaka till tältet och ge små tips och positiva ord till de som inte ännu sprungit. Så för mig kändes det precis som vanligt att ge mig ut i skogen. Kanske aningens mindre nervös, vilket jag kanske ska försöka återskapa tills nästa gång jag får gå ut i den riktigt hetluften, men minst lika motiverad att springa bra för mitt lag.

Väl framme vid startpunkten hade jag glömt hur torr jag vari i munnen och hur varmt det var med den där extra nummerlappsvästen som de första 30 lagen måste bära. Nu kände jag mig bara pigg och stark. Tog mig uppför sluttningen i sicksack mellan löpare som precis gett sig ut på tidigare sträckor i stafetten. För även om vi i vårt lag tycker att 15 minuter efter täten är en hel oändlighet i vår värld så är det ingenting för den stora massan på Venla.

Med drygt 1200 lag till start är faktiskt de flesta lagen varvade av täten redan efter tre sträckor. Det ger lite perspektiv. Så att springa sista sträckan på Venla är en speciell upplevelse i jämförelse med många andra stafetter under året. Framförallt på grund av två saker; alla andra löpare från tidigare sträckor som är ute i skogen, och spåren. Spåren är trevliga att ha, det går fort och är inte lika jobbigt att springa i dem som bredvid i det höga blåbärsriset. Men man måste också vara medveten om vad de gör med din löphastighet och risken att dra snett. Det är lät att tro att man inte sprungit så långt som man faktiskt har för att det är så mycket mer lättlöpt i spåret, och det är väldigt lätt att missa att ett spår som verkar ha rätt riktning egentligen gå lite snett och det kan enkelt bli ett parallellfel.

Till en början reflekterade jag inget över löparna runt omkring mig. Man märker ganska snabbt på farten om det är någon som springer samma sträcka. Men jag såg ingen sådana så jag fortsatte med mitt och tryckte på bra med löpningen. På väg upp mot 2an ser jag Orion och får lite positiv feedback på att det går ganska snabbt idag. Går ikapp och ifrån på eget stråk mot 3an. Gör dock en liten krok där och efter att ha fått mina gafflingar nere i den gröna sluttningen är jag återigen bakom Orions blå byxor.

Nästa sträcka är mer löpbetonad, jag har kort gaffel och kan gå ifrån. Kommer ikapp nästa gäng som måste vara sistasträckslöpare och här går det i en bra fart. Hamnar bakom Lillomarka några kontroller i den detaljrika sluttningen men vi delas upp av gafflingarna och jag gör en sväng på min kontroll. Ser GMOK lag 2 som jag sprungit om tidigare i sluttningen och nu märks det också tydligt att vi går in i den delen av banan som bara sistasträckan har. Både folket i skogen och spåren försvinner.

Vi delar på oss på långsträckan men är ihop igen vid kontrollen. Här är också Järla och jag inser att det troligtvis kommer att bli en hård fight mot Karolin Ohlsson på den löpbetonade avslutningen. Får dock behålla ledningen i vår lilla klunga ända tills vi är ute på stigen och på väg mot sista kontrollen. Ett tag tror jag ändå att jag har något att sätta upp mot Karros snabba ben, och det känns lite coolt att springa en lång stigsträcka mot sista kontrollen axel mot axel. Men när hon gör ett sista ryck har jag ingen chans och hon bara svävar ifrån med massor på det långa upploppet. Ett helt fruktansvärt långt upplopp. Går i mål som 18de lag och är nöjd med min sträcka. Kul att vi ändå klarade av topp 20, som får gå upp på scenen och få pris, och kul med en kropp som kändes pigg och stark! Nöjd också med att vara 10de på sträckan, mot alla världsstjärnor.

Helgens utmaningar och äventyr slutade inte med målgång på sista sträckan i Venla. Efter mat, dusch, prisutdelning, tillbaka till boendet, mer mat, en kort liten vila på sängen och utfärd till arenan var det dags igen. 7 tuffa tjejer i Lidingö lag 4 var redo att ta sig an Jukola. Laget bestod av Emma, Anna, Alice, Ebba, Barbora, Linnéa och Niina. Jag skulle alltså ut på den 14,3km långa andrasträckan.

jukolaLidingö

Emma fick ett lite sämre utgångsläge i den här starten, med startnummer 936, än vad hon haft på Venla med nr 8. Men detta klarade hon med bravur och växlade efter 1.40h löpning ut mig kl 00.40 på lördagskvällen (söndagsmorgonen?). Det var lika enormt häftigt som jag mindes det från senaste jag sprang herrkavlen på Jukola. Tröttheten efter Venla var som bortblåst och ersatt av total glädje och eufori. Den ljumna nattluften, pannlampans sken, sluttningen full av löpare och lampor som sträcker ut sig framför en. Kunde inte låta bli att ta i lite. Fast jag visste att det skulle bli en lång sträcka och det var viktigt att jag hade energi kvar till att orka fokusera och genomföra hela loppet stabilt.

Långsträcka till 1an och jag passerade en hel del löpare. Men blev också passerad av ganska många som verkade inse att det var en tjej i lila tröja och rosa tights som just sprungit om dem. Var så uppslukad av känslan man får av att springa fort i skogen på natten att jag inte riktigt hade koll på avståndsbedömningen och gick igenom grönområdet ett hack för tidigt in mot kontrollen. Blir ganska osäker och får ta ett stopp för att reda ut vad jag gjort men förstår ganska snabbt och kan ta min kontroll, dock med en ganska så stor extra sväng. Men vad gör det? Springer bra och plockar lag medan banan fortsätter söderut.

Det var lätt att springa om på stigarna till 1an, men i skogen är det svårare och jag gör hela tiden små avstickare ut från spåret för att ta en eller två platser i ledet. Har inte tålamod till att ligga bakom. Men det tar lite på krafterna och när vi börjar vika av norrut igen börjar jag känna mig sliten. Har just kommit ikapp en klunga som hållen min fart och lägger mig i ledet för att spara energi. Tänker att nu kan det inte vara allt för långt kvar, bara hem igen. Viker upp kartan och ser att det visst var en hel del mer än bara raka vägen hem. Dessutom över det stora berget, två gånger.

Har en liten svacka fram till vätskan vid kontroll 17, men tar en gel och får tillbaka lite av energin. Får också leda en liten klunga prickfritt genom mina gafflingskontroller i den svåra sluttningen och bara det ger energi så det räcker till för att orka kämpa sig över höjden en gång till och ner på andra sidan. Sätter många kontrolltagningar riktigt bra, men så till kontroll 25 drar jag alldeles för långt höger och tycker ganska länge att allt stämmer bra när jag går över bäckarna, bara det att jag har helt fel riktning. De där lömska spåren fick också mig tillslut. Skönt med en lätt avslutning. Nu är jag trött. Skönt också att jag kan strunta helt i hur många killar som springer om på upploppet. Det är inte det som är det viktiga. Jag har haft en helt magisk upplevelse ute i skogen och den kommer jag att minnas länge.

/Anna

  • IMG_9184

    Anna Bachman Elitorienterare som älskar livet, naturen och nya utmaningar. Glädje, mål och nya erfarenheter tar mig mot mina drömmar. // Elite orienteer who loves life, nature and new challenges. Happiness, goals and new experiences push me towards my dreams.